Tindra & Hugos blogg!!!

Tänk att vår lilla tjej, vår lilla ängel, vårt lilla busfrö fyller ett år om bara några timmar!!! Oj vad tiden går och oj vad stor hon har blivit lilla Tindra!!!

Tindra var beräknad till den 4/6-05, men den dagen kände jag ingenting! Jag städade och fejade hela dagen, vårt badrum har nog aldrig varit så rent som då:) Den kvällen gick jag och la mig med en mycket besviken känsla i kroppen, det var ju den dagen vår bebis skulle ha kommit. Jag var så himla orolig för att behöva gå över tiden flera veckor, men jag hade tur. Vi behövde inte vänta länge på vår lilla bebis!

Söndagen den 5/6-05 vaknade jag vid åtta tiden och förstod direkt att nu hade det börjat, jag hade lite småvärkar. De var tydliga och det var ingen tvekan om att nu hade det börjat och att vi snart skulle få se vem det var som bott inne i min mage de senaste nio månaderna!!

Under timmarna som gick var vi bara hemma och tog det lungt, jag låg mest i sängen och vilade. Robert packade väskor och fixade mat, fanns där för mig så fort jag kände att jag behövde honom. Allting gick jättebra och jag hade inte särskilt ont. Ringde in till Södersjukhuset och förvarande om att vi nog skulle komma in under kvällen.

Framemot sex tiden så började värkarna att kännas lite mera och det var ca fyra minuter mellan varje värk. Vi började att förbereda oss för att åka in och Robert lagade middag till oss (brända köttbullar och makaroner:) ) Sedan ringde jag förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in för att kolla.

Sagt och gjort vi packade in oss i bilen och åkte till Södersjukhuset. Jag mådde så illa i bilen under varje värk och hoppades på att slippa kräkas i bilen. Som tur är har vi kort resväg och snart så var vi framme. Envisa jag ville inte ha skjuts till dörren och sedan behöva stå där och vänta på Robert medan han parkerade bilen, så jag åkte med till parkeringsgaraget. Den korta promenade upp till förlossningen kändes plötsligt lång när jag fick stanna då och då för att låta värkarna passera genom min kropp.

Väl inne fick vi ett rum och de kopplade på ctg:n och värkmätaren på min mage. Jag tyckte då att värkarna stannade av lite, men det var inget konstigt alls sa de. De kollade hur mycket jag hade öppnat mig och konstaterade att det endast var 2 ynka cm på en hel dags arbete:(  Då började jag bli nervös för att vi skulle bli hemskickade igen och det ville jag INTE. Som tur var skrev de in oss och i efterhand har jag förstått att det var för att Tindras ctg-kurva var alldels för rak. Det var väl tur att de inte berättade det för mig då för då hade jag nog blivit väldigt nervös.

Efter inskrivningen blev jag erbjuden att bada, vilket jag tacksamt tackade ja till! Jag fick byta om och så gick vi till badet. Jag mådde mer och mer illa under värkarna..... Så tillslut kräktes jag när jag låg där i det varma vattnet och försökte arbeta mig genom värkarna. Det var så skönt att massera med varmt vatten på magen under varje värk, Robert var super på att assistera mig med duschslangen så fort jag kände att en värk var på väg!!

Vid det här laget var klockan nio-tio på kvällen och det blev personalbyte. Vi fick nu en barnmorska som hette Maja och som var alldeles fantastisk. Det fanns extra mycket personal denna natt så istället för en undersköterska som assistent till barnmorskan fick vi en barnmorska till, Anette, tänk vilken lyx!!!

Jag började känna att det nu fick vara nog med badandet och vi gick tillbaka till rummet. Jag fick lite varma omslag på magen och det var skönt, men det började att bli jobbigt med värkarna så jag blev ebjuden lustgas. Härifrån så är nu mitt minne lite luddigt:)

Jag tyckte först inte att lustgasen fungerade, men efter en stund så fattade jag det härliga med att andas lustgas under värkarna:)!!! Allt gick bra och värkarbetet gick framåt som det skulle och jag tyckte att det gjorde ont, men inte alls som jag hade trott. Det var som att min kropp bara förstod vad den skulle göra och jag bara hängde med! Robert fanns hela tiden vid min sida och stöttade och coachade mig. Han var helt otroligt bra på att coacha mig. När jag inte ville ha lustgasmasken på för att jag inte tyckte att jag kunde skrika i den så fick han mig att inse att det visst går att skrika i en lustgasmask:)

Sedan blev jag erbjuden mer smärtlindring, men jag tackade NEJ! Kan ni tänka er, jag som hade räknat med att ta all smärtlindring som finns, sa bara nej jag tycker att det går bra ändå!! Jag fick prova en massa olika ställningar bla så fick jag sitta på en superstor boll, men det var INte skönt. Jag ville helst ligga på sidan halvt hängandes runt Roberts hals.

Timmarna hade runnit iväg och klockan var långt över tolv, jag minns att Robert nämnde någon gång att vår bebis skulle komma på nationaldagen, men i övrigt så hade jag inget tidsperpektiv alls.
Jag provkrystade en gång, men utan resultat. Så det var bara att vänta ett tag till.

Tillslut kom de i allafall, krystvärkarna och de var hemska..... Då hade jag gärna tagit någon smärtlindring, men det får man ju inte och min vän lustgasen tog de också ifrån mig. Jag krystade och krystade, men ingenting hände..... det kom aldrig ut någon bebis. Jag fick värkstimulerande dropp för min livmoder hade blivit lite trött och krystvärkana gav inte så mycket resultat. Jag var så medveten och "klar" mellan varje krystvärk och allt jag ville var att Maja skulle säga att nu så är det sista krystvärken och så kommer din bebis, men det sa hon inte. Hon sa "det går framåt; Katarina, bli lite arg nu och ta i allt du kan". Mitt svar kom snabbt "jag är ingen arg människa och jag orkar inte mer".

Jag skrek mig igenom varje krystvärk, vilket resulterade i att all kraft försvann ut genom min mun och inte där de skulle vara och göra nytta. Då kom Roberts fanatstiska coachings sida fram igen och han hjälpte mig att komma ihåg att stänga igen munnen och lägga all kraft neråt istället. Anette, den andra barnmorskan hjälpte till slut till genom att ligga på min mage och trycka under varje krystvärk. Jag hörde henne vid ett tillfälle säga "Vilka jävla skitvärkar", men som tur var så var jag för trött för att lägga någon energi på det:)

Tillslut, efter ca en timme och femton minuter av tuffa krystvärka så kom en liten arm ut och sedan hela vår lilla bebis!!!! Klockan 03.41 den 6 juni 2005 så föddes vårt först barn!!!!

Detta är ett ögonblick som inte går att beskriva, att få upp sin alldeles nyfödda bebis på magen är nåt helt otroligt! Att höra de första skriken, allt är såååååå fanatstiskt. Allt jag sa var "Robert, vi har fått en bebis!!!" Jag glömde tom bort att titta efter vad vi hade fått för en liten bebis så barnmorskan sa " vill du inte veta vad det blev?" Då tittade jag ner och såg att vi fått en liten tjej!!! En alldeles perfekt och underbar liten tjej!

Det var då när hon låg där på min mage som jag fylldes av en sådan kärlek som jag aldrig tidigare upplevt!! Jag hade blivit mamma till en alldeles underbar liten Tindra!!!!

Tindra vägde 3945 g och var 51 cm lång och hon var såklart den sötaste bebis som jag någonsin sett!!!
Tiden som följde på BB och tiden när vi kom hem var som små rosa occh mysig moln, jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var då! Vi var en familj- Jag, Robert och lilla Tindra!!!

Den kärleken som fyllde mig då fyller mig mer och mer för varje dag som jag får tillbringa tillsammans med Tindra och jag kommer  att älska DIG Tindra i all oändlighet!!!!

Grattis på 1 årsdagen min lilla ängel!!!!!!