Tindra & Hugos blogg!!!

Lör den 6 feb hade jag lite mensvärk när jag vaknade och jag som inte hade känt någonting överhuvudtaget började fundera på om det kunde vara dags nu på +5 dagar. Men så fort jag gick upp ur sängen så försvann dom. Så då tänkte jag inte mer på det. Vi hade gäster (Maria & Erik med barn) på lördag kvällen och jag kände mig precis som vanligt. Maria frågade för säkerhetsskull om de skulle ta med Tindra hem ifall något skulle hända, men jag kände verkligen ingenting så jag tyckte att det kändes onödigt.
Vi gick och la oss och jag sov för en gång skull lite bättre än vad jag gjort den senaste månaden, vilket var fantastiskt för jag har verkligen haft urdålig sömn sista tiden!

Kl 06.30 på söndagen vaknade jag av en första värk, den var väldigt stark och jag insåg direkt att det nu faktiskt var på G. Med minnet av Tindras födelse som tog 20 tim så kände jag mig inte alls stressad, utan bara lugn. Väckte Robert som tyckte att värkarna verkade lite väl starka eftersom jag fick lov att koncentrera mig och andas igenom dem redan då.

Vi tog fram datorn och loggade in på varktimer.se, då var det 6-7 min mellan värkarna som satt i 1,30 min. Vi började att prata om barnvakt och om att vi kanske borde förbereda Maria & Erik som har resväg på 40 min. Men vi trodde att allt var lugnt och att vi inte behövde stressa. Vi ringde iallafall kl 7.30. Maria kan man säga tog befälet och åkte direkt, fast vi tyckte hon kunde vänta. Jag ringde in till Danderyd för att kolla läget och förbereda dem på att vi skulle komma under dagen. Jag tog det fortfarande väldigt lugnt även om värkarna var väldigt starka, trodde nog att det skulle ta många timmar till. 

Tindra vaknade och Robert tog hand om henne, hon var så duktig och det kändes som att hon var sååå förberedd på detta! Jag låg fortfarande i sängen och klockade värkarna. De var fortsatt regelbundna, 6-7 min och 1,30.

Tindra blev hämtad och jag fick hjälp av Robert att lägga mig i badet. När jag reste mig kändes det som att jag fick en värk som aldrig ville släppa. Kom iallafall i badet och låg där en stund med väldigt kraftiga värkar. Men det var skönt att stråla varmt vatten på magen under värkarna. Kände sen att jag ville gå upp. När jag reste mig så satt värkarna i hela tiden, kunde knappt ta mig till sängen. När jag väl låg på sängen och klockade värkarna igen så var det tre min emellan. Helt plötsligt gick vattnet och jag kände att vi måste åka in. Nu blev det lite rörigt med vatten, värkar och påklädning, men vi kom in till Danderyd och jag trodde bebisen skulle komma ut då direkt utan att jag hunnit få av mig byxorna.

Jag fick lustgas och de undersökte mig, öppen 10 cm och jag ville krysta. Jag älskar verkligen lustgasen och kände mig lugn och trygg. Provkrystade, men det var lite "falska" krystvärkar. Har inget direkt tidsperspektiv, men Bm pratar om att det inte är långt kvar tills bebisen kommer.

När jag väl får krystvärkar så känner jag att jag gör fel och får för mig att nåt är fel. Jag ligger på sidan, men BM vill att jag kommer upp och sitter på en pall. Jag går motvilligt med på detta. Sitter där en stund och krystar och det gör så HIMLA ont, tur att jag har lustgasen. Får panik och vill lägga mig igen. Bm hjälper mig upp och då händer nåt, känner att jag inte kan hålla emot. Jag lutar mig mot sängen och tar i allt vad jag kan och det gör såååå ont, huvudet kommer ut och jag får en värk till, då kommer hela Hugo ut och det enda jag kan tänka är hur himla ont det gjorde.

Jag sätter mig och får världens finaste lilla kille i famnen!!! Jag känner bara total lycka!!!!

Är så nöjd och glad över en fantastisk förlossning!!